För dryga tjugo år sedan var jag väldigt intresserad av italienare. På en massa olika sätt men mest på ett sätt som inte hade det talade språket i fokus. Men jag hävdar fortfarande att jag lärde mig ett och annat även under dessa år av ”La bella vita a Roma”. Nuförtiden, får jag ibland frågan hur man håller ett språk levande – som man nästan aldrig pratar? Mitt svar är att språket alltid blir lidande av att man inte vistas i dess land eller talar språket aktivt, men man får ha sina knep. Man beordrar den ofta tjänsteresande äkte mannen att alltid köpa italienskspråkiga tidningar på flygplatser, lyssnar på all italiensk musik man kommer över, ser film (även de dåliga) samt tragglar sig igenom en och annan bok. När man känner att man behöver en språkboost ansöker man som delegationsvärd för Italien när Malmö arrangerar Eurovision Song Contest i Malmö. Då får man prata – på alla humör – i ett par veckor! Man hinner vara arg, överväldigad, världens lyckligaste, se ut som en idiot minst tre gånger om dagen, samt undra över hur det kan vara så svårt att få fram en femrättersmiddag till 20 personer lite hippsomhapp en lördagskväll kring 01-tiden, med hela 30 minuters förvarning. Quanto difficilè può essere, liksom? Det gäller att ta till vara de här tillfällena för de hjälper en framåt. I ögonblicket man gör det fattar man det inte. Då är man fullt upptagen med att idiotförklara sig själv och undra varför man inte sitter hemma i tv-soffan med familjen och bara skiter i allt.
Men efteråt – då blir man varse varför man uppoffrade sig. #staytuned