Det sägs att läsa är att resa. Att vara guide är inget undantag. Ju mer man lär sig desto mer kan man guida och ska man guida får man resa – även om det innebär en enkel cykeltur till Stortorget i Malmö där 25 förväntansfulla journalister från Sydafrika väntar. Eller tio koreanska arkitekter som står och huttrar vid Turning Torso för en visning av Västra Hamnen. För mig är det en resa – väl värd namnet.
Det jag gillar bäst med alltihop är att jag aldrig kan bli färdig. Det minskar på ett sätt min stress över allt som finns att plugga in; om man aldrig blir färdig, är det lika bra att låta allting sjunka in i den takt det gör (och det som nästkommande uppdrag kräver;). Just nu känns det som att jag läser väldigt mycket om skånska slott – och det är inte fy skam. Där har det utspelat sig mer än vad alla Hollywoodfruar och Farmen-deltagare någonsin kan ana. Så jag kryper ner i sängen och hör hur den skånska aprilvinden viner runt mitt öppna fönster och nästan känner hur Hovdalas slott ganska anspråkslösa byggnader en gång försvarade sig med näbbar och klor mot svenskarna, med Sivert Grubbe i spetsen. Idag vilar slottet i stillhet söder om Hässleholm och Finjasjön och laddar upp för sommarens föreställning La Gioconda av Operafabriken den 7 augusti. Från de oroliga tiderna i Skåne på 1600-talet till Amilcare Ponchillies genombrottsopera som uppfördes på La Scala i Milano 1876, till mitt sovrum i Malmös utkant. Så kan en resa också se ut, en alldeles vanlig tisdag i april.